Homeopati

Vad gör en homeopat ?
Jag gör i likhet med de flesta homeopater, en flyktig granskning redan när jag hälsar min patient välkommen in i mottagningsrummet – Vilken ansiktsfärg har hon eller han ?
Är det kyla eller värme i handslaget, hårets eller naglarnas vitalitet, utslag o.s.v.
För de flesta kan detta verka konstigt och de undrar varför jag gör så – men för mig som homeopat är det inte konstigt, tvärtom, helt naturligt och också det första steget mot rätt val av medel för just denna personen.

Alla individer är individuella i sitt lidande ! Alla reagerar på olika sätt och det är just hur du reagerar som avgör vilket homeopatiskt medel som är rätt för dig, så när patienten kommer får denne berätta vad hon/han söker för. När sjukdomsberättelsen är klar ställer jag frågor angående det som berättats. Frågorna är grundliga för att skilja medlen åt. Alla frågor har bara ett enda syfte och det är att få en sjuk människa frisk igen!
Så återigen, hur du reagerar i din sjukdom avgör vilket medel som är det rätta för just dig.

Historik

Homeopatin (efter homios = likartat och patos = lidande) uppkom genom den tyska läkaren och tillika kemisten Samuel Hahnemann, som ledsnade på dåtidens läkare. Han tyckte inte om deras sätt att se på mediciner ("ju mer dess bättre") och hävdade att man inte skulle försvaga den inneboende livskraften, utan hjälpa den, låta kroppen få en chans att läka sig själv, om den bara kommer igång med hur den ska bära sig åt.

Han upptäckte homeopatin när han på 1790-talet översatte en bok som behandlade kinabarkens inverkan på malaria. Hahnemann tyckte inte att författarens argument för varför kinabarken fungerade höll för en närmre granskning. Han intog kinabark två gånger per dag och upplevde malariasymptom. Han hade själv haft malaria, så han kände väl till både sjukdomen och botemedlets verkningar. Kunde det vara så att om en frisk människa får sjukdomssymptom av ett visst ämne - skulle samma ämne kunna bota en som var sjuk? Han undersökte sin tes i hela sex år, med en rad olika försökspersoner, eftersom försöken var positiva gick han ut officiellt med sina upptäckter 1796. Elva år senare gav han sin princip namnet homeopati, och terapimetoden hade sin storhetstid.

Det fanns homeopatiska sjukhus under 1800-talet och början av 1900-talet, men de dog ut efter Första Världskriget, och homeopatin levde kvar med hjälp av dess utövare. Nu på senare tid, i slutet av 1900-talet, tycks Hahnemanns alternativmedicinska gren ha fått en sorts renässans, eftersom homeopatin åter börjar bli känd och få både fler utövare och fler patienter.

Vilken förklaringen än må vara, så har många människor vittnat om att homeopatiska mediciner är verksamma. Skeptiker har påpekat att många människor också reagerar på placebo. Vissa kliniska test tyder dock på att homeopatiska behandlingar har djupare och långvarigare verkan än placebo.